Vilket träd är du?

Den här hösten har jag läst en bok skriven av en puritan vid namn John Owen som heter: The Glory of Christ (Kristus härlighet). Puritanerna var en grupp kristna i 16-, och 1700-talets England som ville att den engelska kyrkan skulle reformeras ännu mer än vad den hade gjort. Namnet fick de mer som ett hån för sin radikala kristna livsstil. Ordet ”puritan” kan närmast översättas till ”renling” eller ”äktling” då ordet ”pure” betyder ”ren” och ”äkta”.

Denna bok har varit till stor inspiration för denna predikan.

Psaltaren 1

"Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare utan har sin glädje i Herrens undervisning och begrundar hans ord dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar. Allt vad han gör lyckas väl. Så är det inte med de ogudaktiga, de är som agnar som vinden för bort. Därför skall de ogudaktiga ej bestå i domen, ej syndarna i de rättfärdigas församling. Ty Herren känner de rättfärdigas väg, men de ogudaktigas väg leder till fördärvet."

Träd

Träd förekommer ofta i Bibeln som en bild eller liknelse på något annat; och i den första psalmen läser vi att träd också är en bild på den troende. Att denne är som ett träd som grönskar och bär god frukt eftersom det är planterat på rätt ställe.

En annan psalm som är inne på samma spår är psalm 92. Vi läser vers 13:

"De rättfärdiga grönskar som palmer, som cedrar på Libanon växer de till."

Det rättfärdiga är alla vi som tror på, och har, Jesus som Herre i våra liv. Vi är rättfärdiga eftersom Jesus är rättfärdig; Han är vår rättfärdighet. Eftersom Jesus levde ett perfekt liv – höll Guds lag intill punkt och pricka på det sätt som Gud hade tänkt att den skulle hållas – och ändå dog en syndares död får vi - genom att tro på Honom - byta vår orättfärdighet och våra lagbrott mot Hans rättfärdighet och lydnad.

Vi får byta straffet för vår synd mot Hans frikännande i och med att Han är vår ställföreträdare.

Paulus talar i Romarbrevet kapitel 3 om ”...en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror” [Rom 3: 22] och ”att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar” [3:28]. Han skriver senare i kapitel 10 vers 10: ”Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.”

Vi som nu är rättfärdiga eftersom Jesus är rättfärdig beskrivs i Psalm 92, som vi läste, som palmer och cedrar. Palmer karaktäriseras av sin majestätiska hållning, kronans storlek och skönhet samt frukternas utomordentliga nyttighet för mänskligheten. Carl von Linné gav dem namnet: ”växtvärldens furstar”. Cedrarna karaktäriserar o sin sida av sin ståtlighet, vida stam och ständigt gröna krona. Ordet som används för ceder på hebreiska har satts i samband med att vara stadigt rotfast och starkt.

Vi – de rättfärdiga – liknas alltså vid palmer för vår majestätiska hållning i Kristus, vår skönhet och vår frukts nyttighet för världen. Vi lever i vår Konung Kristus majestätiska seger på Golgata, vandrar i Hans skönhet och är nyttiga för människorna omkring oss. ”Av frukten känner man trädet” {Matt 12:33] undervisade Jesus och Paulus skriver i Galaterbrevets 5:e kapitel i verserna 22 och 23:

"Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning."

Detta är den frukt vi bär. Vår karaktär kommer att präglas av Andens frukt. Som kristen går det inte att vara ”neutral”. Gud har lovat att forma oss efter Sin Sons avbild och göra oss till fruktbärare. Kristi karaktär kommer – ofta sakta men säkert – att bli vår karaktär. Detta är helgelse. Och detta gör Han enligt Aposteln Petrus genom att vi tror på Hans löften.

Petrus skriver:

"Ty allt som hör till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom, som har kallat oss genom sin härlighet och ära. Genom dem har han gett oss sina dyrbara och mycket stora löften, för att ni i kraft av dem skall få del av gudomlig natur, sedan ni kommit undan det fördärv som på grund av begäret finns i världen."

[2 Petr 1:3–4]

I kraft av Guds löften får vi del av gudomlig natur. Aposteln fortsätter:

"Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt, i insikten självbehärskning, i självbehärskningen uthållighet, i uthålligheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor. Ty om allt detta finns hos er och växer till, blir ni inte overksamma eller utan frukt när det gäller kunskapen om vår Herre Jesus Kristus. Men den som saknar detta är närsynt, ja, blind, eftersom han har glömt att han blev renad från sina tidigare synder. "[5–9]

Hur finner vi då dessa löften? ”Genom kunskapen om honom… kunskapen om vår Herre Jesus Kristus…” Vi finner dem i Guds ord – Bibeln.

Guds Ord

När Jesus blev frestad av Djävulen i öknen citerade Han 5 Mosebok 8:3:

"Det står skrivet: "Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun."" [Matt 4:4]

Och Han lärde oss att be i bönen ”Fader vår”:

”Ge oss i dag vårt bröd för dagen.” [Matt 6:11]

Bröd – eller mat – är livsviktigt för vår överlevnad men det är också nödvändigt för att vi ska fungera på rätt sätt och för att vi ska må bra. Hur många av oss blir inte griniga och tjuriga och fattar felaktiga beslut på grund av en tom mage? Så är det också med Guds Ord. I brist på Andlig mat vi får av att läsa Bibeln påverkas vår karaktär och vårt humör.

I samma kapitel i Galaterbrevet där vi läste om Andens frukt står det som en kontrast till det om köttets gärningar. Där nämns bland annat:

” …fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar…” [Gal 5:20].

Det är det vi kan förvänta oss när vi inte ständigt matar oss med vår Andliga föda. Vi läste i inledningen i Psalm 1 om att ha ”sin glädje i Herrens undervisning” och att begrunda Hans Ord dag och natt. Brist på detta påverkar oss också – likt vanlig föda - till att fatta felaktiga beslut. Psalm 1 börjar med:

”Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare”.

När vi inte går till Bibeln för råd och vägledning kommer vi att finna detta på annat håll. Vi kommer då att följa de ogudaktigas råd. Detta är allt som inte har med Jesus att göra. T.ex. nyheter, politik eller otroende vänner. Är vi inte planterade i Bibeln kommer vi inte att kunna avgöra vad som är rätt eller fel när vi möts av världens och vardagens problem och vägval. I en tidigare predikan citerade jag Charles Spurgeon, som av många kallas ”prinsen av predikan”. Och jag tror att det är någon som behöver påminnas av de orden idag igen. Han sa: ”urskiljning är inte att veta skillnaden mellan rätt och fel. Utan att veta skillnaden mellan rätt och nästan rätt”. När vi läser Guds Ord och ständigt matar oss med detta Andliga bröd (dagligen!) kommer vi att få vishet och kunskap att kunna avgöra – inte bara vad som är rätt och fel – utan även vad som är rätt och nästan rätt.

Träd forts.

Om vi går tillbaka till Psalm 92:13 där vi läste att de rättfärdiga är som palmer så beskrevs de också som cedrar. Cedern som är stadigt rotfast och stark. Vers 14 av samma Psalm säger:

"De är planterade i Herrens hus, de grönskar i vår Guds förgårdar."

Om vi vill få ett stadigt rotfäste och vara starka i tron behöver vi vara planterade i Herrens hus. Detta är församlingen.

Gud har gjort det så att Han vill att vi ska ha gemenskap – först och främst med Honom – men också med varandra. I stort sett hela nya testamentet - från Apostlagärningarna och framåt - handlar om att starta församlingar genom evangeliet eller att undervisa, tillrättavisa, uppmuntra och ordna dessa församlingar. Hebreerbrevets författare förmanar oss till och med att inte överge våra sammankomster! (Hebr 10:25). Vi behöver vara del i Guds församling och det den gör. Vi behöver vara del i gudstjänstfirandet, lovsången, tillbedjan, bönen, förbönen, givandet, tjänandet och allt som församlingen är kallad att göra. Vi behöver det, men också Arboga behöver det. Om vi inte är planterade i Herrens hus så vi bär god och nyttig frukt så kommer inte resten av världen få del av denna frukt. Församlingen beskrivs också som Kristi kropp och Jesus säger i Johannesevangeliet 15:4–8:

"Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och torkar bort, och man samlar ihop sådana grenar och kastar dem i elden, och de bränns upp. Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min Fader förhärligas, när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar."

Det är alarmerande ord. Det går att göra goda gärningar utan att vara född på nytt; men det går inte att vara född på nytt utan att göra goda gärningar! Om vi vill hålla oss fruktbärande – d.v.s. hålla oss i Jesus – så behöver vi vara delaktiga i församlingen. Om vi vill hålla oss brinnande – d.v.s. hålla oss ledda av den Helige Ande - behöver vi vara delaktiga i församlingen.

Varm, kall eller ljummen?

Jesus kritiserar församlingen i Laodicea (Uppenbarelseboken kapitel 3) för att de varken är varma eller kalla utan istället ljumma. Han önskade att de hade varit antingen eller, men nu spyr Han ut dem ur Sin mun just för att de är ljumma.

Att vara varm och brinnande i Anden är positivt och det som vi alla bör sträva efter men det är trots allt bättre att vara kall än att vara ljummen. Om man är kall och omvänder sig och erkänner detta för Gud så lovar Han att hjälpa en. Om man däremot är ljummen så inser man ofta inte sitt allvarliga tillstånd. Man är inte delaktig i församlingslivet, bönerna och evangelisationen men man har inte lämnat helt. Man kanske kommer lite då och då när det passar schemat man har och inte krockar med annat. Man ber när man har tid men tar sig aldrig tid för att be. Det kristna livet är inte prioritering 1. Det måhända vara nummer 2 men det visar bara hur ljummen man är. Ofta kännetecknas detta av en irritation eller försvarsställning när det påtalas. Att vara kall kan också symboliseras med något positivt när det talas om vatten. Kallt vatten är friskt och vederkvicker en törstig själ. Oavsett så är det bättre att vara antingen varm eller kall istället för ljummen. Och det är vi när vi är planterade i Herrens hus.

Psalm 1 beskriver detta som att vara planterad vid vattenbäckar.

Vad vill du lämna efter dig?

Psalm 92 avslutas såhär:

"Ännu vid hög ålder bär de frukt, de frodas och grönskar för att förkunna att Herren är rättfärdig. Han är min klippa och ingen orätt finns i honom." [15–16]

Löftet Gud ger oss när vi är som palmer med sin skönhet, karaktär och nyttiga frukt – som cedrar med stadiga rötter – planterade i Herrens hus vid de livgivande vattenbäckarna är att vi fortsätter att bära frukt, frodas och grönska även vid hög ålder.

Rubriken på denna predikan var en fråga i form av ”vilket träd är du?”. Den skulle också ha kunnat vara ”vilket minne vill du lämna efter dig?”. Om du har levt ditt liv som en palm kommer du att kommas ihåg som en palm. Har du däremot levt ditt liv som en fruktlös björk eller något annat träd - som kanske har sin funktion men saknar andlig frukt av evighetsvärde - kommer du att kommas ihåg som en sådan.

Jag nämnde Charles Spurgeon tidigare som är ihågkommen som ”prinsen av predikan” för den enastående förmågan Gud gav honom att förkunna Hans Ord. Och Spurgeon fullföljde den plan och kallelse Gud hade för honom och därav är han ihågkommen som ”prinsen av predikan”. Andra människor har fått andra benämningar: Abraham kallas trons fader, Aposteln Johannes för kärlekens apostel, Smith Wigglesworth (levde i England under 18- och 1900 talet) som trons apostel och vår egne Lewi Pethrus som härförare för Pingströrelsen i Sverige.

Frågan är: vad vill du bli ihågkommen för? Vad vill du lämna efter dig?

Vill du bli ihågkommen som en bedjare, läsare, predikant? Vill du bli ihågkommen för Guds kärlek, fridfullhet, givmildhet? Eller vill du bli ihågkommen som en rik person, kändis, politiker? Vill du bli ihågkommen för din ilska, bitterhet, snålhet? Vill du lämna efter dig en värld där kristenheten helt marginaliseras, barn radikaliseras till att tro att de är en slump, ingen bryr sig om vad de gör eller vem de är, där människovärdet försvinner och barn aborteras på grund av att föräldrarna inte är nöjda med det barn som formas och där äldre ses som en börda och ett problem?

Eller vill du lämna efter dig en värld där kristenheten är en enhet att räkna med som står upp för Guds Rikes stadgar och sanningar, där barn får växa upp i kärleksfulla familjer där de får höra att de är älskade, att Gud har en speciell plan och kallelse för just dem så som Han har skapat dem, där människovärdet är lika för alla oavsett om människan är en 90 år gammal pensionär eller ett 9 dagar gammalt foster?

Gör din kallelse och utkorelse fast

Vi läste tidigare ifrån 2 Petrusbrevet 1:3–9 och avlutar nu med att läsa vers 10–11:

”Var desto ivrigare, mina bröder, att göra er kallelse och utkorelse fast. Gör ni det, skall ni aldrig någonsin snubbla och falla. Då skall ni få en fri och öppen ingång till vår Herre och Frälsare Jesu Kristi eviga rike.”

Gud har en plan för dig och mig. En personlig, unik kallelse och denna ska vi göra fast. Om vi gör det Gud vill att vi ska göra så kommer vi att lämna efter oss det minne Gud vill påminna om och den värld Gud vill att nästa generation ska växa upp i. En del i den kallelsen är att läsa och studera Guds ord (Bibeln) och att vara delaktig i församlingen, gudstjänsten, gemenskapen, brödbrytelsen, lovsången, bönerna och tjänandet. Att vara planterad i Herrens hus.

När vi är det lovar Gud att vi ska bära frukt och grönska även vid hög ålder. Varför Han lovar att göra detta läser vi i Psalm 92:16:

”för att förkunna att Herren är rättfärdig. Han är min klippa och ingen orätt finns i honom.”

Amen.