5 Moseboken‬ ‭1:41-44

”Då svarade ni mig: "Vi har syndat mot HERREN. Vi vill dra upp och strida, alldeles som HERREN, vår Gud, har befallt oss." Och var och en spände på sig sina vapen och tänkte att det skulle vara lätt att dra upp mot bergsbygden. Men HERREN sade till mig: "Säg till dem: Ni skall inte gå dit upp och ge er in i strid, så att ni blir slagna av era fiender, ty jag är inte med er." Jag talade till er, men ni lyssnade inte på mig utan trotsade HERRENS befallning och drog i övermod upp mot bergsbygden. Och amoreerna som bodde i den bergsbygden drog ut mot er och jagade er så som bin gör, och slog er i Seir och drev er ända till Horma.”

‭‭

Israels folk skulle inta det land som Gud hade lovat dem, men gjorde inte det. De såg bara problemen och klagade i otro och som straff för detta skulle de istället vandra i öknen. Först då insåg folket sin otro och den synd det var och bestämde sig för att försöka inta landet. Men Gud sa åt dem att inte göra det eftersom Han inte längre skulle strida för dem. Folket trotsade detta och drog ut ändå vilket ledde till förlust.

Vad kan vi lära oss av detta?

Om Gud säger åt oss att gå åt ett håll eller göra någonting - som kanske i våra ögon ser ut som en omöjlighet - med ett löfte om underbar välsignelse och vi inte lyder detta kommer det bli konsekvenser av vår otro. Likt Israel kan det leda till att Gud säger åt oss att gå en omväg eller att göra något annat. Vår respons på denna tillrättavisning är då av största vikt.

Vi behöver omvända oss.

Men som vi ser i texten är omvändelse inte alltid att göra det som vi från början skulle ha gjort. Omvändelse är att vända tillbaka till Gud och göra det Han säger istället för att göra det vi vill.

Det Israel borde ha gjort är att ha ödmjukat sig och tagit konsekvenserna av sitt tidigare beslut.

Med andra ord: gjort det Gud nu sa åt dem att göra.